Our heart is heavy today - and yesterday, and the day before yesterday, and tomorrow, and the day after tomorrow

Nu tänker jag återigen skriva ett hur långt inlägg som helst om Michael Jackson. Jag vet att det är tjötigt, men jag vet också att på en blogg så kan man skriva om så mycket mer än bara kläder. Man kan skriva sina åsikter, vad som rör en m.m. Och det här rör mig någonting så in i. Och det här tycker jag är mycket mer intresantare än att jag har blåa shorts på mig idag men att jag kanske tar gröna imorgon.
Jag tänkte börja med att höra vilka som såg minnescermoni igår? Jag missade rabaltet utanför - som tydligen ska ha varit ganska mycket, men vem är förvånad? Det är Michael Jackson vi pratar om, inte någon skruttig liten gubbe. Men innuti Staples Center hade jag full koll på det hela!
Det började ju som bekant med att Smokie Robinson kom ut på scenen och citerade Diana Ross och Nelson Mandela, han medelade också att ingen utav dem skulle komma. Jag menar hallå?! Alltså Nelson Mandela, sure, han är ju gamal oså, men att inte Diana kom var ju hemskt! MJ har ju gillat henne sen han var 10 typ, och älskade henne verkligen, så kommer hon inte ens på hans ofentliga minnescermonie. Shame on you!

           
Smokie Robinson      Nelson Mandela         MJ och Diana Ross i mitten
                                       90 år gammal,
                                       visst förstår vi väl
                                       att han inte kom?

Sedan höll Smokie en tyst minut - tydligen - innan det blev mycket, mycket tyst. I 5-10 minuter hände det ingenting, bara tv4+/tv4's pratare som höll igång. Och dom höll igång alldeles för mycket, tycker jag nog. ''Om han var King of- någonting, så var han absolut King of Pop'' sa dom bl.a. Men Michael Jackson var inte King of Pop - absolut inte. Han var bara King, kort och gott. I varje fall nu i efterhand. Jag tror inte folk (med folk räknar jag även med mig själv) insåg hur stor han faktiskt var, föräns det var försent. Det märktes i varje fall på tv4+/tv4's pratares komentarer, och dom hade nog rätt rätt också.
Under denna tystnad tänkte jag på hur liten byggnaden var, tyckte ni inte? Bara snäppet större än Globen. Men eftersom det var där som repitionerna för hans kommande konserer hölls, så var det väl nästan självklart att det var där cermonin skulle hållas. Bara för mindre än tre veckor sedan gick Michael Jackson i dessa lokaler, fatta vilken kännsla att sitta i dem igår?
Nåväl, sedan fortsatte cermonin med Berry Gordons tal. Det var ju han som gjorde 'svart' musik stor - om man får lov att säga så - han gjorde bl.a. Jackson 5 stora, då han var ägaren utav Motown. Talet var obeskrivligt, minst sagt. Om man kan uttrycka sig på det sättet. Han var ju med MJ med familj vid de stora stunderna, vet vad dem gick igenom med pappa o.s.v. Han hade alltså sett allting ifrån den sidan, och beskrev det därefter.


Berry Gordon
Nu undrar jag om någon vet om hans dotter, Hazel Gordon, fortfarande är gift med en utav Jackson bröderna?

Sedan blev det de två basketspelarnas tur att gå upp på scen. En utav dem, Magic Johanson, fick mig verkligen att le med sitt tal. Han skrattade och berättade de med känsla. Så plötsligt filmades barnen för första gången under kvällen. Och jag slutade le.

     
Magic Johnson              Och så en bild för att
direkt från cermonin      visa hur stor han 
                                          verkligen är!

Så blev det pastorn Al Sharptons tur att hålla tal, och han hade likadan röst som Martin Luther King hade i sitt berömda 'I have a dream'-tal. Plus var att han inte läste ifrån papper, eller inte så att det syntes något större i varje fall.
Tv4+/tv4's pratare sa att han läste som om det var vi som var dem konstiga, att allt Michael J gjorde var rätt och riktigt. Det fick mig att tänka på Thåströms skriva med titeln 'Det är ni som är som konstiga och jag som är normal', och egentligen kan väl det stämma. Men det som var stor minus var att, som även pratarna sa, att detta hade MJ behövt höra för en sisådär 4-5 år sedan. Inte nu, det är nästan tre veckor för sent. Även jag kan känna lite skyldighet där, jag hade inte skrivit denhär texten om det inte hade skett som det skedde.


Pastor Al Sharpton

Sedan kom talet med stort T. Talet med mest kännsla, med mest ärlighet, det nervösaste talet, det mest fantastiska talet. Det talet som var absolut bäst, enligt mig.

Brooke Shields och Michael Jackson


Michael Jackson och Brooke Shields


Michael Jackson och Brooke Shields


Michael Jackson och Brooke Shields


Michael Jackson och Brooke Shields


Okänd, Michael Jackson och Brooke Shields

För er som inte fattat det så är det, såklart, Brooke Shields jag pratar om!

Så blev det Martin Luther Kins lll med syster (?)'s tur att tala. Och jag har inget mer att säga om det än att gud vad lika MLK och MLK lll var! No shit, men ändå.
     
Martin Luther King lll           Martin Luther King

Sheila Jackson Lee kom upp på scen och berättade att hon, liksom jag, vet att man är oskyldig tills motsatsen har bevisat. Men även detta var någonting som hon hade behövt berätta för Michael när han levde, inte nu. Men det var ändå ett fint tal, nästan näst bäst i min rangordning tror jag.

Sheila Jackson Lee - dommare, om jag minns saken rätt?

Det var det och Kathrine Jackson med barn och Michaels barn gick upp på scenen. Det som störde mig mest var att den äldste sonen tuggade tuggumi. Konstant genom hela cermonin. Inte okej! Någonting som dock var okej var Marlon Jacksons tal, det näst sista talet. Där sades bl.a. meningar som: Why good take our brother in such a short visit here on eart och How much pain can one take? Maby now they will leave you alone, Michael. Jag hoppas absolut att han har rätt, XOXO

Kommentarer
Postat av: Carrotastic

Åh, Linnéa med t! Du är så värd att ha blogg, måste bara säga det! Med tanke på att du verkligen skriver om allt annorlunda :) Inte >bara< t ex dagens outfit osv som vissa andra bloggare väljer att göra. Utan viktigare, betydelsefullare saker som berör allmänheten.

Jag håller med dig i så mycket i texten så att jag inte vet vad jag ska säga. Jag var helt nervös när jag läste igenom det här blogginlägget för att läsa vad du kommit fram till! Svettades nästintill, haha.

Brooke Shields tal var amazing tycker jag. Det kändes så värdigt och från hjärtat som vet inte vad. Tycker det var gott att du skrev specifikt om varje persons tal, vilket jag inte har någon större koll på nu efter själva ceremonin varit. Vissa hade ett par helt klockrena kommentar med sjukt starka ord, som fick en att fundera ordentligt!

Till slut kan jag säga att jag håller med om det sista du skrev, om Marlons tal. Riktigt tankevärt och jag tror & hoppas sannerligen också att Michael kommer få fullt med ro där uppe i himlen, lämnad i frid och fred :)

2009-07-08 @ 21:01:25
Postat av: Jessica

Så bra skrivet!

RIP MJ

2009-07-10 @ 14:36:32
URL: http://jessicaisabell.blogg.se/
Postat av: Linnéa

Tack, tack och åter tack!

2009-07-11 @ 11:15:54
URL: http://ltallvik.blogg.se/
Postat av: Gun

Jag är benägen att hålla med dej i allt vad du har skrivet om MJ:S minnescermoni.

Och att orden kom försent från vissa talare. Varför kan inte folk säga saker om en som är bra när man lever och inte efteråt?

Kanske har vi svårt att ge beröm eller så tar vi allt förgivet när personen lever och glömmer av att alla skulle må bra av lite positiva ord på vägen? Jag vet inte, men visst är det tänkvärt att ge bra ord mens man lever och inte när man är borta?

Den enda som du har glömt eller så såg jag inte att du skrev om det, var MJ:s dotters tal till sin pappa. Det tyckte jag var något speciellt och vågat av tjejen som inte har visats i offenliga sammanhang.

Fortsätt skriva Linnéa det är roligt att läsa det du skriver.

Dessutom vågar du skriva sådant som andra inte gör på sina bloggar.

Love you.

2009-07-12 @ 13:01:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0